Musikmässigt har årets upplaga varken varit bättre eller sämre än senare år.
Men fan vad kvalitén på produktionen har sjunkit och det beror mycket på en sak:PK.
Man vågar inte säga en sak som någon idiot kan uppfatta som stötande och resultatet är som ett norrländskt EKG….en rak linje.
Man kan jämföra detta med en man som blivit kastrerad, han kan fortfarande spruta men inte lämna efter sig något som kan växa.
Och mellanakterna får till och med min skämskudde att vittra.

1. Frida Öhrn – “We are one”
Detta var den enda jag hade lite förväntningar på, hon är en förbannat bra sångerska.
Och det var en glad och helt ok låt med en medryckande melodi.
Kanske lite gapig mot slutet.

2. William Stridh – “Molnljus”
Usch då.
Det räcker inte med att gunga apatiskt och glo med sina ledsna ko-ögon i kameran, man behöver en bra låt också.
Och där sket det sig.

3. Nanne Grönvall – “Carpool karaoke”
Jo visst fan svänger det men samtidigt är den väldigt barnslig, men vad förväntar man sig av en låt som heter Carpool boogie, det blev lite väl fjantigt.
Undrar om tant behöver en ny höftkula efter detta?

4. Victor Crone – “Troubled waters”
Sist Victor var med i melodifestivalen så sågade jag ner låten som en rutten björk.
Men nu har han fått en vettig låt även om den känns lite slätstruken.
Och vad kallas koreografin?
Elektrisk chock i barnbassängen?

5. Ellen Benediktson & Simon Peyron – “Surface”
Ganska så lättglömd bagatell, inte alls usel men den sätter sig inte tillräckligt.

6. Jakob Karlberg – “Om du tror att jag saknar dig”
Var kom den här fjanten ifrån då?
Kåt tonårspop med en löjlig falsett och kvällens mest avancerade koreografi.
Det kräver sin artist för att kunna flytta sitt högra och vänstra ben efter varandra i sidled.
Sån skit.

7. Hanna Ferm – “Brave”
Till en början hade jag svårt för låten men den tog sig faktiskt.
Helt ok poplåt med hyfsad melodi.